Även om de flesta kände sig trygga med att känna igen normalt och onormalt beteende, uppgav många att de saknade kompetens i att diagnostisera, behandla och förebygga beteendestörningar.

Forskarna bakom studien, som är knutna till University of Sydney, samlade in svar från 54 respondenter. Antingen nyutexaminerade veterinärer eller veterinärstudenter i slutet av sin utbildning. Enligt studien uppgav 74,1 % att de inte kände sig tillräckligt förberedda av utbildningen för att hantera beteendeproblem vid inträdet i yrket.

Av fyra undersökta kompetensområden var det endast ett – att känna igen och särskilja normalt från onormalt beteende – där majoriteten kände sig någorlunda säkra. Betydligt färre upplevde sig vara kompetenta i att ställa diagnos, behandla eller förebygga beteenderelaterade tillstånd.

Deltagare som hade genomgått någon form av vidareutbildning inom veterinär beteendemedicin, till exempel via webbinarier eller certifieringsprogram, hade signifikant högre självskattade kompetensnivåer än de som inte hade gjort det. Däremot fanns ingen tydlig skillnad kopplad till hur tidigt ämnet hade introducerats i utbildningen eller hur många undervisningstimmar deltagarna hade haft.

Resultaten överensstämmer med liknande undersökningar från Europa och Nordamerika. Det väcker även frågor om hur ämnet beteendemedicin hanteras inom svensk veterinärutbildning. Studien pekar på vikten av strukturerad undervisning och möjlighet till fortbildning. Allt för att bättre rusta veterinärer att hantera beteendefall som är både vanliga och ofta emotionellt laddade – för både djur och djurägare.

Läs hela pilotstudien här.

Självskattad kompetens i fyra områden.
  • Känna igen och särskilja normalt/onormalt beteende: 84,3 %
  • Ställa diagnos: 65,7 %
  • Behandla beteendeproblem: 60,2 %
  • Förebygga beteendeproblem: 61,6 %
  • 74,1 % upplevde sig inte tillräckligt förberedda av utbildningen