Debattartikel

Svensk djursjukvård och enskilda veterinärer har sedan ett decennium tillbaka drivit ett aktivt och framgångsrikt arbete för en mer restriktiv användning av antibiotika, och är idag en förebild i Europa. Dock har svenska myndigheter sedan 1980-talet främst haft störst fokus på antibiotikaanvändningen för lantbrukets djur.

Användning av antibiotika och spridning av resistenta bakterier är ett allvarligt hot och en stor utmaning för både folk- och djurhälsan globalt. Varje år beräknas 33 000 människor inom EU dö till följd av infektioner orsakade av resistenta bakterier[1].

Trots ett pågående arbete finns det mycket kvar att göra när det gäller förskrivning av antibiotika till våra sällskapsdjur. I takt med att efterfrågan på mer avancerad vård för hundar och katter ökar, utförs också alltfler komplicerade ingrepp där risken för infektioner som behöver behandlas ökar.

Sällskapsdjurets allt mer etablerade roll som en fullvärdig familjemedlem innebär att djurägare i större utsträckning söker vård för olika besvär. Där behöver djurägare också få en ökad insikt i att antibiotika inte alltid är lösningen för en sjuk hund eller katt; det slår ut även flera av de goda bakterierna och kan orsaka följdproblem som exempelvis en rubbad tarmflora.

En avgörande aspekt för att motverka spridning av resistenta bakterier är vårdhygien. Där ligger djursjukvården fortfarande efter humansjukvården. Detta trots att vetenskapliga studier har visat att personer som har kontakt med hund löper sju gånger högre risk att vara bärare av resistenta tarmbakterier (så kallade ESBL-bärande bakterier)2, och att upp emot 18 procent av den djurvårdande personalen bar på den resistenta hudbakterien stafylokocker (MRSA) under utbrott på svenska djursjukhus.3

I den nyligen publicerade handlingsplanen för antibiotikaresistens 2018–2020 lyfts ett behov av flera konkreta steg mot förbättrad tillgång till data om antibiotikaförsäljning och användning.4 Inom veterinärmedicinen behöver vi få tillgång till uppgifter om antibiotikaanvändning för enskilda veterinärer, kliniker och länsvis. Det är något som saknas idag, och som påtalats för Socialdepartementet upprepade gånger av Sveriges Veterinärförbund.

För att lyckas motverka resistenta bakterier behöver vi en nationell kraftsamling för smådjurssjukvården där universitet, myndigheter och branschen samverkar. Därför föreslår vi följande:

 

1) Låt vårdhygien få större utrymme i utbildningarna för veterinärer. Den grundläggande utbildningen inom mikrobiologi och farmakologi för djurhälsopersonal bör ha ett tydligt fokus på antibiotikaresistens. Likaså bör utbildningarna i sårbehandling förstärkas för att undvika slentrianmässig behandling med antibiotika.

2) Förbättra möjligheterna att följa upp antibiotikaförskrivningen inom smådjursjukvården. På exempelvis AniCura så mäter man sedan 2015 varje år antibiotikaförskrivningen per patient och dag och också i relation till operationer, man mäter även följsamheten till hygienriktlinjer samt handhygien. Det är första steget mot ett förändrat beteende. SVA har också etablerat ett laboratorienätverk kring antibiotikaresistens till stöd för djursjukhus och djurkliniker i Sverige.

3) Låt antibiotikaanvändning inom smådjurssjukvården få högre prioritet hos Länsstyrelsen. Jordbruksverket ställer krav på att veterinärkliniker ska ha en hygienplan och att den ska följas. Men uppföljningen av djurklinikers hygienplaner och antibiotikaförskrivning är idag otillräcklig eftersom länsveterinärerna saknar tillräckligt med resurser att fullfölja sitt uppdrag. Detta är inte acceptabelt.

4) Arbeta mer med hälsoförebyggande vård för sällskapsdjur. Generellt sett jobbar djurkliniker främst med sjuka djur istället för att också arbeta förebyggande. Detta bottnar i tradition såväl som invanda mönster hos djurägare. Ju tidigare upptäckt av eventuella hälsoproblem eller infektioner hos djuret, desto mindre risk att antibiotika behöver sättas in.

Lyckas vi inte minska de resistenta bakteriernas spridning kan konsekvenserna bli förödande. Vi kommer stå handfallna inför ett antal sjukdomar, såsom exempelvis cancer, där patienterna ofta behöver behandlas med antibiotika på grund av utslaget immunförsvar. Tillsammans kan vi arbeta strategiskt för att antibiotika till sällskapsdjur enbart ska användas när det är absolut nödvändigt.

 

Ulrika Grönlund, ordförande i Veterinär Vårdhygienförening, veterinärmedicine doktor och docent i vårdhygien samt kvalitetsansvarig på AniCura

 Jens Mattsson, generaldirektör Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA)

 Susanna Sternberg Lewerin, professor i epizootologi & smittskydd och styrelseledamot i Sveriges Veterinärförbund

 

————————————————————-

Källor:
1. ECDC/EMEA. https://ecdc.europa.eu/en/news-events/33000-people-die-every-year-due-infections-antibiotic-resistant-bacteria (2018)

2. Meyer E1, Gastmeier P, Kola A, Schwab F. Pet animals and foreign travel are risk factors for colonisation with extended-spectrum βlactamase-producing Escherichia coli. Infection. 2012 Dec;40(6):685-7.

3. Grönlund Andersson U, Wallensten A, Hæggman et al. Outbreaks of methicillin-resistant Staphylococcus aureus among staff and dogs in Swedish small animal hospitals. Scand J Infect Dis. 2014 Apr;46(4):310-4.

4. Jordbruksverket och Folkhälsomyndigheten, Reviderad tvärsektoriell handlingsplan mot antibiotikaresistens 2018 – 2020 – underlag för samverkansgruppens fortsatta arbete. Artikelnummer 18002. Länk: https://www2.jordbruksverket.se/download/18.48293d89160e4e709217084/1515674773003/ovr432.pdf