Torsken i Östersjön är illa ute. Beståndet är extremt litet och individerna mår allt sämre. Det konstaterar forskare från SLU i en populärvetenskaplig artikel i tidskriften Fauna och Flora. Hoten mot torsken är många: ett hårt fisketryck, döda bottnar, födobrist, parasitangrepp och växande sälpopulationer. Ska torskbestånden återuppbyggas så krävs ett helhetsgrepp från förvaltningen, och en större förståelse för det komplexa ekologiska pusslet i Östersjön.

I Östersjön finns det två bestånd av torsk: det västra och det östra beståndet. Båda bestånden mår dåligt, men mest kritiskt är läget för det östra beståndet som i huvudsak lever och leker öster om Bornholm. På 1980-talet fanns torsk från det östra beståndet i alla områden i Östersjön, men hårt fisketryck och en ökande utbredning av syrefattiga områden gör att de nu i princip bara återfinns i södra delen av Östersjön. Torskarna är dessutom småväxta, magra och i dålig kondition.

– Vi forskare har länge varnat för att torskens status skulle försämras om inte Östersjöns miljö förbättras och det hårda fisketrycket minskas. Trots det har det gjorts alltför lite. Nu är det östra torskbeståndet så stressat att vi har svårt att tydligt identifiera vilka lösningar som krävs för att torsken ska kunna återhämta sig, säger Joakim Hjelm, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) och en av åtta artikelförfattare i Fauna och Flora.

Sedan 1990-talet har fiskeriförvaltningen vidtagit olika åtgärder för att motverka minskningen av torskbestånden och man har bland annat infört redskap som kan selektera bort små individer, tagit fram förvaltningsplaner, förstärkt fiskerikontrollerna och infört ett landningsförbud för att minska risken för torskbestånden. Fiskekvoterna har också sänkts, men inte tillräckligt mycket enligt forskarna.

– Internationella havsforskningsrådet, ICES, där många av oss medverkar har hela tiden varit tydliga med att fiskeridödligheten, alltså andelen fisk som dör i fisket, måste hållas nere. Men Östersjöns fiskeministrar har oftast satt högre fiskekvoter än vad ICES rekommenderat. 2019 sänktes den tillåtna fångstmängden av torsk med 13 procent, men det är fortfarande nästan 80 procent högre än våra vetenskapliga rekommendationer, säger Joakim Hjelm.

I slutet av maj presenterade ICES de biologiska råden för 2020 och forskarna rekommenderar en nollkvot för det östra beståndet – ingen torsk får fångas. Man föreslår också att en minskning av fisket av skarpsill och sill i de områden där torsken lever för att öka torskens tillgång på föda skall beaktas.

– Att torskfisket borde stoppas är självklart givet det kritiska läget, men tyvärr kommer det knappast att vara räddningen för torsken. Ska vi få till en återhämtning av bestånden så måste vi tänka både nytt och bredare. Kanske ska vi gallra i torskbeståndet och fiska upp en del av de små individerna för att minska konkurrensen mellan torskarna? Kanske ska vi satsa på ett riktat fiske mot skrubbskädda, en fisk som vi vet äter samma föda som små torskar, säger Joakim Hjelm.

Artikelförfattarna konstaterar att Östersjön dessutom står inför en rad andra utmaningar som ligger utanför fiskeriförvaltningens kontroll. Utbredning av döda bottnar är starkt kopplad till övergödningen och till utsläpp av näringsämnen. Att allt fler torskar är angripna av parasiter har en tydlig koppling till de växande populationerna av gråsäl. En annan viktig faktor är klimatförändringarna som leder till att Östersjön blir både sötare och varmare, vilket kommer att pressa torsken ytterligare.

– Trots att torsk är en av de mest studerade fiskarterna i världen så finns det en stor osäkerhet kring de processer som påverkar bestånden i Östersjön just nu och vi behöver lära oss mer. Men vad som är viktigast nu är att vi behöver en förvaltning som bygger på vetenskapliga fakta, som kan lyfta blicken och som tar hänsyn till hela det ekologiska systemet, säger Joakim Hjelm.

Källa: Joakim Hjelm, forskare, Institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua