Biologiskt nedbrytbara stentar – framtidens implantat?
Kirurgiska ingrepp som kräver stentar kan innebära flera risker, inte minst behovet av upprepade operationer för att ta bort dem. En ny systematisk översikt kartlägger potentialen hos biologiskt nedbrytbara stentar (BDS) i veterinärmedicinen – en teknik som kan förändra hur vi behandlar en rad sjukdomstillstånd hos sällskapsdjur.
En forskargrupp vid Lusófona University och University of Trás-os-Montes e Alto Douro i Portugal har i en ny studie, Biodegradable Stents in Companion Animals: A Systematic Scoping Review, publicerad i Veterinary Medicine International (Wiley) sammanställt och analyserat befintlig forskning på området.
Deras översikt omfattar 233 vetenskapliga artiklar och visar att biologiskt nedbrytbara stentar fortfarande är i ett tidigt forskningsstadium inom veterinärmedicinen. Nästan all tidigare forskning har utförts på djurmodeller inom humanmedicin. Endast ett fåtal studier har inkluderat kliniska fall hos hundar och katter.
Alternativ lösning
Stentar används inom veterinärmedicin för att behandla förträngningar i olika organ, exempelvis i urinvägarna, luftvägarna och blodkärlen. Traditionella stentar är ofta tillverkade av metall eller plast och kan orsaka komplikationer såsom inflammation, migration eller behov av kirurgiskt avlägsnande. Biologiskt nedbrytbara stentar erbjuder en alternativ lösning. Där bryts implantatet gradvis ned i kroppen och eliminerar därmed behovet av upprepade ingrepp.
Forskarna fann att de vanligaste tillämpningarna för BDS hos djur har varit inom urinvägarna, kärlsystemet och esofagus. Men även gallgångar och trakea har undersökts. De flesta av de testade stentarna har tillverkats av polylactic acid (PLA), ett biomaterial med god biokompatibilitet och kontrollerad nedbrytning.
Mindre invasiva ingrepp
För veterinärmedicinen kan BDS innebära en möjlighet att minska behovet av långvariga implantat och därmed risken för komplikationer. Eftersom stentarna bryts ned naturligt i kroppen kan de bidra till att färre kirurgiska ingrepp behövs. Det minskar både kostnader och risker för patienten.
Dessutom skulle tekniken kunna möjliggöra mindre invasiva ingrepp, exempelvis vid endoskopisk placering av stentar i urinvägar eller gallgångar. Än så länge återstår dock många frågor kring metodens kliniska tillämpning. Forskarna betonar att fler studier krävs för att fastställa vilken typ av material och nedbrytningshastighet som fungerar bäst för olika djurslag och sjukdomstillstånd.
