Sedan pandemins början har spårbarheten av SARS-CoV-2 hos djur fått ökad uppmärksamhet, inte minst inom viltforskning. Att kartlägga förekomsten av antikroppar mot viruset hos vilda djur är centralt för att förstå smittvägar, risker för spillover och zoonotiska återintroduktioner.

I den aktuella studien utvärderade forskarna flera olika metoder för antikroppsdetektion, bland annat ELISA och virusneutralisationstester. Även om detaljerna är begränsade i det öppna abstraktet, framgår att resultaten varierade tydligt mellan metoderna, både vad gäller känslighet (att upptäcka antikroppar när de verkligen finns) och specificitet (att undvika falska positiva resultat).

Studien understryker att valet av testmetod har stor betydelse – inte bara för forskningssyften, utan även för nationella övervakningsprogram. Felvalda tester kan leda till missvisande data om virusets spridning hos exempelvis fladdermöss, mink eller rådjur.

För veterinärer och viltforskare har studien ett tydligt budskap: den som övervakar sjukdom hos vilda djur måste vara medveten om testmetodernas begränsningar och möjligheter. Det gäller inte bara för SARS-CoV-2, utan även andra zoonotiska virus som vi kan behöva övervaka i framtiden.

Läs den fullständiga artikeln här.

Serologiska tester i viltövervakning
  • ELISA – vanlig, men känslighet och specificitet varierar mellan olika varianter.
  • Virusneutralisationstest – ofta mer exakt men kräver högre biosäkerhetsnivå.
  • Metodval påverkar datakvaliteten i övervakningsprogram för SARS-CoV-2.